Ronnie Sandahl

En sak som jag inte kan släppa är när jag igår i lugn och ro läste igenom Aftonbladet och kom till sista sidan där till min stora glädje är Ronnie Sandahl som han skrivit krönikan. Jag börjar med stor entusiasm läsa och blir grymt besviken. Vad håller han på med? Han brukar alltid lyckas med att få mig att dra lite på munnen iaf. Men nu? Tvärstopp! Han börjar med att skriva att han "kom till Stockholm med typ svinlite kläder och nån gammal bok. tyckte det va jobbit att lägenheten va så tom".

Jaha, börjar ju ovanligt trist men nu sätter han snart fart, Sandalen kan man ju alltid lit på, han e som en gammal moraklocka som alltid tickar på. Men döm av min förvåning när jag fortsätter läsa:

Han skriver att han ska flytta till Berlin (berlin av alla ställen) och att hela hans liv ska ner i lådor att det är ju skitjobbit. Ja det kan jag förstå flytta är ju svintråkigt. Nånting om att han inte hittar sin spritpenna som han ska märka upp kartongerna med oxå. tough shit sandalen.

Sen helst plötsligt gör han en tvärvändning och börjar yra nått om att det är hans övervikt som han packar ner och att han inte är UNA-bombaren, att han inte vill ha brillor och inte prenumerera på ETC.

Snälla Ronnie, jag förstår dig. Det är sånt man redan vet, utan att du behöver skriva det!

Han fortsätter efter att antagligen ha svept en kvarting och skriver ordagrant "Man vill inte vara en krisande tvåbarnsmamma i en för stor villa".

Jag kan lova dig Ronnie, det kommer aldrig ALDRIG aldrig att hända dig.

Han avslutar med att skriva nått om att snart går medelklassen upp och ställer sig framför sina garderober och tänker: jag har ingenting att ta på mig.

Kära R.Sandahl jag har härmed ett förslag till dig. Jag har precis byggt klart ett gästrum. Skit i Berlin, du får bo hos mig en vecka för här i Långis ställer vi oss framför fönstret i stället för garderoben och tänker:

Behöver jag verkligen klä på mig idag?


VÄLKOMMEN!!